Vad skulle jag göra utan dig?

I hela 7 månader har du bott under mitt tak. I hela 7 månader har du ställt all min kunskap upp och ner. Du har gett mig gråa hår när du vägrar lyssna på inkallning, eller när du går i spinn i dina extrema försök att jaga fiskedrag, eller så fort man vänder ryggen till å leker med katten på ett sätt jag anser kan vara Skade risk för dig. Katten klarar sig. Eller ska vi ta den dagen du bevisade för mig, hur mycket ditt självförtroende har växt och bada i mösesjön så hela bilen stank dött.

Men det ja vill berätta är hur otroligt viktig du har blivit i mitt liv. Utan dig vet ja inte vad ja skulle ha gjort.

Tänkte börja berätta om ditt första besök på Mösseberg. Det va i söndags. Vi va MÅNGA som möttes upp, en del hade du träffat någon gång å andra kände du väl. Även Lisen vad med. Jag var orolig, en ”skada” sen de andra två fjantarna, att du skulle gå till attack mot djuren. Jag va glad över att det va varmt och eftermiddag, trodde ärligt att djuren skulle ligga och sova i skuggan men i själva verket va de otroligt aktiva.

Allt från liten griskulting till översocial åsna. Du tog dem med ro! Griskultingen och du blev vänner. Hon följde dig när vi gick iväg. Kom så fort hon såg dig igen. Åsnan slickade du i näsborren och jag va så rädd att du skulle anfalla dem men nej, du förvåna mig med en jättes godhet. Enda du gjorde va att tala om för den hundagresive hönan att du inte alls tyckte det va så skoj att bli hackad på!

Allt från leka de barn, vuxna som prata över huvudet på andra i hopp om att göra sig hörd, gap och skrik, skratt och fika. Du va bara där, du tiggde inte ens!

Men när jag gick undan för att röka, satte mig på marken och skulle resa mig upp, där å då förvånade du mig otroligt mycket!

Jag kom inte upp! Ja klara inte av att resa på mig, min kropp värkte och psyket va trött. Men så fort ja gjorde ett försök att resa på mig, så kom du med en gång. Du ställde dig framför mig. Jag bad dig inte ens, sa inget. Du reste på dig, ställde dig framför och jag såg hur hela du spänner upp dig och ja kunde med hjälp av dig, som stöd, komma upp på benen.

Sen har vi i dag!

Motortorsdag har öppnat efter ett års divala pga pandemin. Men ja åkte dit, jag tog med dig. Du va övertaggad, gnällig men så fort din arbetssele kom på dig så såg ja att du koppla om i Hjärnkontoret och du gjorde verkligen ditt bästa med att behärska dig.

Andra hundar och dragande i koppel är det vi tränar aktivt på. Du gör inte utfall om inte den andra hunden triggar dig och du anser det verkligen behövs tala om ett år annat. Du drar i koppel men äv n det tränar vi aktivt på.

Men du gjorde ett så fantastiskt jobb! Det ska ja inte neka, du ”jorda” mig innan ljuden runt om blev för mycket med enkelt lägga ditt stora huvud på min fot, när jag prata med vilt främmande människor om gemensamma intressen. Du reagera inte ens när en man med någon form av hjärnskada kom och prata med oss. Han rörde sig konstigt, prata konstigt och jag erkänner att ja kände paniken bubbla i mig då det blev för mycket av allt runt om men du la bara ditt tunga huvud på min fot.

Eller när jag blev så trött i kroppen och satte mig på muren. Hade dig mellan muren och mina ben. Du låg där väldigt bra tills du började backa. Kände ja blev irriterad för du ville inte lyssna och envist på energiskt satte sig med ryggen mot mig, mellan mina ben och sekunden efter skena hjärtat i form av en mindre panikattack. Tack Alex ❤︎

Du brydde dig inte om radiostyrda bilar, högljudda motorcyklar, jänks som va nära på att köra på dig för de envist skulle ut där vi står. En enorm oordning, rent kaotisk, MÄNGDER med människor! Du hade sinnesnärvaro under hela tiden. Du kissa inte en enda gång utom när ja sa du fick. (tränas på att kissa på kommando för att minska risken för onödigt kissande som hanhundar har en tidens till att göra)

Jag vill helt enkelt tacka dig Alex!

Men jag vill också tacka uppfödaren Rebecka och hennes mor Camilla för ni gav mig chansen att få hem denna herre!