Det är ingen vanlig torsdag, det är den 24 januari och det innebär att Täva och hennes syskon fyller 8 år i dag. Det är alltså 8 år sen hon föddes, om ca 12 veckor så har hon bott hos mig i 8 år!
Jag kan inte förstå riktigt hur ja har lyckats med allt, knopat ihop, kämpat, gråtit, skrattat, skrikigt, sprungit, jagat, gapat, panik, oro å bara kärlek till denna underbara lilla klump! Som ja har svärt över mina misstag, som ja har ångrat mina hårda ord, förklarat på alla sätt ja bara kunna, hur mycket jag älskar henne. Hon är mitt hjärta!
Men med tiden kommer ångesten, ångest över hennes ålder, hur länge håller hon ihop, hur länge orkar hon, paniken över att få välja att ta bort henne, att vakna en morgon å hon inte finns där. Men ja försöker att INTE tänka på det. Jag försöker tänka att hon har säkert 4 år till innan hon blir ”gammal” och ”skruttig”.
Ändå är jag otroligt tacksam över att hon är så pigg, så glad, en sån kämpe! Varför måste hon åldras? Min lilla svarta dunboll är numera en svart/grå pälsklump med energi = Speedad ekorre på koffein!
Älskade lilla tös, vad skulle ja göra utan dig? vad kommer att ske i framtiden? Visst har du hundra år till innan det är dags att vandra vidare? Visst ska vi ligga sida vid sida i all evighet?
GRATTIS MIN ÄLSKADE, FJANTIGA, KNASIGA RATATA!
